Det blev en liten Norah!!
Ja som ni kanske vet så blev det en liten flicka som fick heta Norah. Hon vägde 3502g och var 51cm lång. Nästan precis som Tove var när hon föddes. Allt gick bra och snabbt. Vi kam in till förlossningen ca kl 23,30. Var kl 00,20 öppen 5cm. 01,09 tog de hål på vattnet, och fyra minuter, alltså 01,13, är Norah född. Hon kom ut på tre krystvärkar. Men fy sjutton vad ont det gjorde denna gång, de där sista fyra minuterna.... Jag behövde bara sy ett stygn så det var ju ok.....
Fast samtidigt tänker jag så här. Alla säger att man glömmer smärtan fort för att man ska klara av det igen.... Jag tror inte det stämmer riktigt... Jag är helt övertygad om att jag minns Toves förlossning korrekt. Men däremot tror jag man glömmer det man inte riktigt vill minnas. För jag tycker inte själva förlossningen är det jobbiga utan tiden efter. Då menar jag inte med bebisen o så utan min egen kropp.... Man blöder o har asont i magen, det svider pissmycke när man kissar, o man bara vill inte bajsa för musklerna i magen är helt slut..... Detta minns inte jag riktigt från efter Toves förlossning. Men nu när jag upplever det igen så minns jag..... Inge kul alls....
Ja, vi bestämde oss för att jag o Norah skulle ligga kvar på BB. Tobias åkte hem till Tove och berättade att hon hade fått en liten syster.... Hon blev självfallet hur glad som helst o ville inte sova någe mer den natten....
Men hon ville inte följa med upp till BB heller o hälsa på utan hon ville på dagis o berätta att hon blivit storasyster.
Tobias kom upp iaf. Vi bestämde att jag skulle ligga kvar en natt till för att få lite hjälp med ammningen. Det är nämligen så att denna lilla tjej, precis som sin storasyster suger fel och jag blir helt sårig. Men det hjälpte inte, jag trälar på henne fortfarande varje gång hon vill äta. Men hon lär sig väl så småning om.
I lördags var vi till BB-mottagningen för PKU-test och den andra läkarundersökningen. Norah var hur duktig som helst o grinade inte alls under PKU-testet.
Läkarundersökningen gick väl oxå bra kan man säga. De upptäckte att hon har en försvagad vänster höftled. Tankarna snurrade i mitt huvud när läkaren sa de.... De skulle skicka en remiss till ortopeden för vidare utredning.... Jag var lite chockad o fattade inte så mycket av vad det handlade om, men höll tankarna positivt ändå.
Igår morse ringde de från sjukhuset o sa att vi kunde komma dit 15.15. Vilket vi så gärna gjorde. Man vill ju veta så snart som möjligt.
Vi kom dit, träffa läkaren som snabbt konstaterade att den var försvagad. Han talade om att det går ganska lätt att fixa till det så hon inte kommer få men av det i framtiden. Man sätter bara på en skena som fixerar höften så hon inte kan lägga den fel. Bra tyckte jag fast ändrade mig snart när jag fick se den.....
Den sitter runt axlarna o hela vägen längs ryggen o ner runt båda låren.... Såg så grymt ut o hon tokskrek när han satte på den.... O jag kan lova att jag tokgrät..... Tur att Tobias va med....
Hon ska ha skenan i ca sex veckor. En gång i vecka ska vi dit o bada o kolla.
Man försökte tänka positivt, men det var svårt när Norah ville sträcka på sig o märkte att hon inte kunde o började skrika. Denna underbara lilla tjej som inte skrikit tidigare bara när hon varit hungrig. Som tur var hade jag nappar åt henne hemma som hon skulle få om några veckor o den tog hon som tröst när hon blev ledsen o arg.
Det var plågande att se henne så arg o ledsen..
Men idag har det varit bättre. Hon har inte varit alls lika ledsen o jag börjar vänja mig vid tanken.... Men man önskar att det vore annorlunda.... Men man lär ju tänka att hon faktiskt är frisk i övrigt....
Hon är underbar och ser så nöjd ut ibland så man bara smälter. Hon älskar att lyssna på våra röster när vi pratar med henne....
Tove då! Jo hon är världens stoltaste o berättar gärna för främlingar att hon har blivit storasyster och att bebisen kom ut från mammas pulla :-)
Hon vill hjälpa till med allt, vilket man försöker låta henne göra. Det blev lite svårare med kläderna nu när hon fick den där skenan på sig, men det är ju för hennes egna bästa.
Men vi är glada och lyckliga i vå lilla familj.
Ska natta Tove nu så jag får lägga ut lite bilder i morgon om jag inte hinner ikväll!
Puss o kram på er alla!
Fast samtidigt tänker jag så här. Alla säger att man glömmer smärtan fort för att man ska klara av det igen.... Jag tror inte det stämmer riktigt... Jag är helt övertygad om att jag minns Toves förlossning korrekt. Men däremot tror jag man glömmer det man inte riktigt vill minnas. För jag tycker inte själva förlossningen är det jobbiga utan tiden efter. Då menar jag inte med bebisen o så utan min egen kropp.... Man blöder o har asont i magen, det svider pissmycke när man kissar, o man bara vill inte bajsa för musklerna i magen är helt slut..... Detta minns inte jag riktigt från efter Toves förlossning. Men nu när jag upplever det igen så minns jag..... Inge kul alls....
Ja, vi bestämde oss för att jag o Norah skulle ligga kvar på BB. Tobias åkte hem till Tove och berättade att hon hade fått en liten syster.... Hon blev självfallet hur glad som helst o ville inte sova någe mer den natten....
Men hon ville inte följa med upp till BB heller o hälsa på utan hon ville på dagis o berätta att hon blivit storasyster.
Tobias kom upp iaf. Vi bestämde att jag skulle ligga kvar en natt till för att få lite hjälp med ammningen. Det är nämligen så att denna lilla tjej, precis som sin storasyster suger fel och jag blir helt sårig. Men det hjälpte inte, jag trälar på henne fortfarande varje gång hon vill äta. Men hon lär sig väl så småning om.
I lördags var vi till BB-mottagningen för PKU-test och den andra läkarundersökningen. Norah var hur duktig som helst o grinade inte alls under PKU-testet.
Läkarundersökningen gick väl oxå bra kan man säga. De upptäckte att hon har en försvagad vänster höftled. Tankarna snurrade i mitt huvud när läkaren sa de.... De skulle skicka en remiss till ortopeden för vidare utredning.... Jag var lite chockad o fattade inte så mycket av vad det handlade om, men höll tankarna positivt ändå.
Igår morse ringde de från sjukhuset o sa att vi kunde komma dit 15.15. Vilket vi så gärna gjorde. Man vill ju veta så snart som möjligt.
Vi kom dit, träffa läkaren som snabbt konstaterade att den var försvagad. Han talade om att det går ganska lätt att fixa till det så hon inte kommer få men av det i framtiden. Man sätter bara på en skena som fixerar höften så hon inte kan lägga den fel. Bra tyckte jag fast ändrade mig snart när jag fick se den.....
Den sitter runt axlarna o hela vägen längs ryggen o ner runt båda låren.... Såg så grymt ut o hon tokskrek när han satte på den.... O jag kan lova att jag tokgrät..... Tur att Tobias va med....
Hon ska ha skenan i ca sex veckor. En gång i vecka ska vi dit o bada o kolla.
Man försökte tänka positivt, men det var svårt när Norah ville sträcka på sig o märkte att hon inte kunde o började skrika. Denna underbara lilla tjej som inte skrikit tidigare bara när hon varit hungrig. Som tur var hade jag nappar åt henne hemma som hon skulle få om några veckor o den tog hon som tröst när hon blev ledsen o arg.
Det var plågande att se henne så arg o ledsen..
Men idag har det varit bättre. Hon har inte varit alls lika ledsen o jag börjar vänja mig vid tanken.... Men man önskar att det vore annorlunda.... Men man lär ju tänka att hon faktiskt är frisk i övrigt....
Hon är underbar och ser så nöjd ut ibland så man bara smälter. Hon älskar att lyssna på våra röster när vi pratar med henne....
Tove då! Jo hon är världens stoltaste o berättar gärna för främlingar att hon har blivit storasyster och att bebisen kom ut från mammas pulla :-)
Hon vill hjälpa till med allt, vilket man försöker låta henne göra. Det blev lite svårare med kläderna nu när hon fick den där skenan på sig, men det är ju för hennes egna bästa.
Men vi är glada och lyckliga i vå lilla familj.
Ska natta Tove nu så jag får lägga ut lite bilder i morgon om jag inte hinner ikväll!
Puss o kram på er alla!
Kommentarer
Trackback
